Andreas på studenten 2005, efter olyckan
Drabbad: Andreas
31 december 2003. Nyårsafton. Spelade hockey på dagen – jag var en vältränad hockeymålvakt på den tiden. Sedan gjorde jag mig i ordning för kvällen...
Framåt eftermiddagen kom polarna. Vi lagade mat och åt tillsammans, 15-20 personer var vi nog. Vi festade och sköt raketer. Mina föräldrar var i fjällen så vi hade huset för oss själva. Mycket alkohol? Det var det säkert. Festandet fortsatte. Vid tretiden på natten satte vi oss i bilen och åkte ner på stan.Vid fyratiden bestämde vi oss för att åka hem igen. Men vi kom aldrig hem igen.
Mats Theander och Marcus Ekstam var med på festen den kvällen
Någon larmade
Klockan 04.06 ringde någon till larmcentralen. Ambulansen kom 04.11. Nitton minuter tog det för räddningstjänsten att få loss mig – bilen hade vikt sig runt en husvägg. Sedan tog det tjugo minuter att åka till lasarettet. Polisen säger att vi måste ha kört i minst 70 km/h kanske 100.
Inget av det här minns jag. Operationerna minns jag inte heller. Jag kan inte komma ihåg respiratorn och alla slangarna och nålarna och att mina föräldrar sa att ett tryck i handen betydde ja och två nej. Att polarna kom och hälsade på. Att jag hade gips och en konstig rosa nätmössa på huvudet.
Allt finns i min svarta pärm: Fotona på den totalkraschade röda bilen som dom fick köra till skroten. Bilder på mig där jag ligger i sängen och ser död ut. Jag vänder blad och tittar på bassängträningen och gåträningen. Under en särskild flik har jag sparat röntgenkopiorna: Skallbensbrott, nyckelbensbrott, bäckenbensbrott och fotbrott.
Jag skrev ett brev
I pärmen sitter också brevet som läkaren bad mig skriva. Där jag berättar hur jag egentligen mår. Att jag ofta känner mig yr och vilsen och trött. Om kompisarna till exempel både ska fiska och
gå på bio en dag så måste jag välja bort fisket eller bion. Jag orkar inte båda.
Min röst är inte längre så stark och jag blir väldigt torr i munnen. Ibland ser jag dubbelt och jag kan inte längre tala engelska. Känner mig allmänt seg när jag pratar och allt jag gör tar väldigt lång tid. När jag ska planera något så rör jag ihop och glömmer bort och jag känner mig ofta väldigt osmart.
Ständig värk i vänsterfoten och en bit upp på smalbenet – smärtan gör det svårt att sova. Jag har ingen styrka i tårna så jag kan inte använda badtofflor eller gå långa sträckor. Jag kan inte spela fotboll, brännboll eller hålla på med någon annan idrottsaktivitet. Hockeylivet är det slut med. Shorts eller kortbyxor har jag aldrig på mig för att jag skäms för mitt smala ben.
Varför? Jag var 18 år. Fixa körkort, komma in på krogen, vara kaxig och vältränad, kärleksstrul, skola, jobb, framtid. Allt liksom bara snurrade då.
Ibland känns det som om livet tog slut – innan det hann börja på riktigt.
Andreas
Andreas på hockeyrinken före och efter olyckan
Se Andreas väg tillbaka
Foton tagna av Johan Solum för Dalarnas Tidningar.
När du klickat på vår länk och kommit till bildspelet på Dalarnas Tidningar så kan du bläddra i bildspelet med hjälp av piltangenterna.
Andreas åker även ut på skolor och vid andra evenemang och berättar om valet han gjorde när han satte sej i bilen den ödesdigra kvällen.
